Utdrag ur Lovecraft Vid vansinnets berg (På Alastor Press, juli 2009)

Det är bara med största tvekan och avsky som jag låter tankarna vandra tillbaka till Lakes läger och vad vi verkligen hittade där – och till den där andra saken bortom den fruktansvärda bergsväggen. Jag frestas ständigt att inskränka detaljer och låta antydningar tjäna som rena fakta och ofrånkomliga slutsatser. Jag hoppas att jag redan har sagt tillräckligt för att kortfattat sammanfatta återstoden; det vill säga återstoden av de fasor vi fann i lägret. Jag har berättat om den vindpinade terrängen, de förstörda skjulen, maskineriet som bringats i oreda, våra hundars olika sätt att ängslas, slädarna och andra föremål som saknades, och om mäns och hundars död, om Gedneys försvinnande och om de sex vanvettigt begravda biologiska exemplaren, med sin sällsamt välbehållna vävnad, trots alla organiska skador och trots att de härstammade från en värld som varit död i fyrtio miljoner år. Jag minns inte om jag nämnde att vi upptäckte att en av hundarna saknades när vi inspekterade deras kvarlevor. Vi tänkte inte mycket på saken förrän senare – i själva verket är det bara Danforth och jag som överhuvudtaget har tänkt på det.
     Det jag huvudsakligen har tigit om berör kropparna och vissa svårdefinierade punkter som kanske eller kanske inte kan ge det uppenbara kaoset ett fasansfullt och otroligt slags logisk grund. När vi var där försökte jag få männen att tänka på andra saker än dessa; för det var så mycket enklare – så mycket normalare – att skylla allting på att någon i Lakes grupp hade drabbats av ett vansinnesutbrott. Av allt att döma måste den där demoniska bergsvinden, i detta djup av all jordisk mystik och ödslighet, ha varit nog för att driva vilken människa som helst till vansinne.
     Kronan på abnormiteten var självfallet skicket på kropparna – männens och hundarnas tillika. De hade samtliga hamnat i någon ohygglig konflikt och var slitna i stycken och massakrerade på djävulska och alltigenom oförklarliga sätt. Så vitt vi kunde döma hade döden i samtliga fall föranletts av strypning eller sönderslitning. Det var uppenbarligen hundarna som hade inlett bråket, för skicket på deras undermåligt byggda inhägnad vittnade om att den hade raserats till följd av ett kraftigt tryck inifrån. Inhägnaden hade placerats en bit från lägret på grund av djurens hat mot de där helvetiska arkeiska organismerna, men denna försiktighetsåtgärd tycktes ha vidtagits förgäves. Lämnade ensamma i den där monstruösa vinden, bakom tunna och alltför låga väggar, måste de ha drabbats av panik – om det berodde på vinden i sig eller på någon subtilt tilltagande stank utdunstad från dessa exemplar, som hörde hemma i en mardröm, är omöjligt att uttala sig om. Nämnda exemplar hade givetvis täckts med en tältduk; men den låga antarktiska solen hade stadigt hamrat på den där duken, och Lake hade nämnt att solvärmen tenderade få den sällsamt hårda och grova vävnaden på varelserna att mjukna och expandera. Kanske hade vinden piskat bort duken under vilken den låg, och fått dem att tumla runt på ett sådant sätt att deras mer fränt stinkande lukter spred sig trots deras osannolika ålder.